Denna jul inser jag mer än någonsin hur väl sammanlänkade min kropp och mitt sinne är. De sitter ihop, är inte bara ett med varandra utan ett med allt och alla i min omgivning. Jag vet inte om det är så för alla, men jag misstänker att min radar är större än många andras på så sätt att jag tar in mer än många andra gör i min upplevelse. Min kropp och mitt sinne, som en svamp som törstigt suger i sig alla intryck de kommer över, en super-stark magnet eller en törstig kamel i öknen. När jag mediterar, spelar ett instrument eller gör yoga regelbundet så blir det lättare att solla bland intrycken, att med vakenhet ta till mig de viktigaste och låta resten passera mer eller mindre obemärkt. Men när jag inte ägnar en stund dagligen åt mitt eget varande, som en slags meditativ meditation, blir det lätt oreda inombords, en känsla av att havet stormar. Sinnet blir då tungt av allt att mala ner och kroppen svarar med ont i magen, dåsighet, stelhet och ytliga andetag.
En man jag har fått stort förtroende för under senaste halvåret, sa som det mäst naturliga i världen att jag är en känslig person, tar in, bearbetar och känner mycket. Jag tog det genast som en svaghet. I dagens samhälle är det ju inte direkt egenskaper som “gråter lätt, skrattar mycket och upplever känslor starkare än många andra” man skryter med på cv:t, nej de ses nog mer som en last, ngt opraktiskt. Så vi tvingas istället hålla det dolt för oss själva. Men denne man fick mig att komma på andra tankar, förklarade att detta är en gåva. Konstnärens uttryck, livs-njutarens livselixir, a ticket to fligh high.
Jag älskar social samvaro och ses nog av många som en social person, vilket stämmer. Men för att njuta av social samvaro behöver jag små stunder av att landa, smälta intryck och få kontakt med mig själv emellanåt. Det tog många år innan jag fann ut av detta.
Denna jul var jag så trött att jag föll in i mina föräldrars hem för att fira jul, togs emot av den kärlek och värme som där fanns. Eftersom jag jobbar med yoga och sinnet så var planen att helt lämna yoga, meditation, och allt det jag oftast gör för att helt gå in i jul-ledigheten och njuta av att inte göra just någonting alls. Släkten anlände och vi fyllde tillsammans ut det stora huset. I 4-5 dagar firade vi allt tillsammans, inte en ensam stund. Jag älskar gemenskapen och frossade i att vara många de första dagarna, för att sen bli så trött att jag nästan inte kom upp ur sängen de två sista.
Min kropp gjorde sig väl hörd och i tröttheten och kroppens dis-komfort bor ofta en ångest. Denna gång stannade jag bara i alla upplevelser, intryck och kroppsliga förnimmelser, försökte omfamna alla nyanserna i det jag kände och se dem som tillfälliga gäster i mitt hus, värda att mötas utan motstånd. Någonting sker i och med det. Som att röka fredspipa med sig själv. Istället för att fly genom att sysselsätta huvud eller kropp med ngt annat, se det som kommer till mig som det jag allra bäst behöver lära just då, även om det inte är vad jag önskat eller vad jag tror jag behöver. Jag har en djup tillit till att allt är just som det ska i varje stund, och att ju bättre vi blir på att möta stunden just som den är, utan att försöka förändra den, ju lättare blir vår tillvaro. Att jobba mot stunden vi befinner oss i är som att jobba emot naturens lag.
Alla möter vi olika utmaningar, hinder och konflikter emellanåt, där för att lära oss det vi behöver lära. Kanske där för att få oss att mjukna, släppa egot och inse vår mänsklighet. Så låt oss minnas skatten i utmaningen. Omfamna våra känslor, ljusa som mörka för att kunna landa in i vår egen sinnes-frid. När du har frid i kropp och sinne så sprider du den omkring dig, till alla du älskar och alla du möter. Så låt oss med ödmjukhet omfamna allt det livet har oss att erbjuda!
Kram från mIg!
