Någonsin märkt hur ditt hjärta slutit sig och sökt skydd när en relation plötsligt tagit slut eller när du gått igenom en utmanande period i livet?! Som för att skydda dig från ytterligare smärta tar hjärtat tagit en paus bakom den lilla muren och slutit sig från omvärlden i sin lilla kokong….
Nyligen märkte jag en tendens till just detta då mycket nytt, utmanande och roligt hände på en och samma gång i mitt liv. Konstigt nog kändes det inte bara fantastiskt, så som det borde? när livet var på lyx-buffé…
Med på köpet kom en känsla av osäkerhet och otillräcklighet. Tankar som Förtjänar jag det här? Är jag värd all denna kärlek? Har jag verkligen det som krävs för att anta mina utmaningar? snurrade runt.
Utan att jag märkte det smög den sig på, och växte till sig, för att slutligen visa sig i form av ett oros-moln som jag släpade runt på…..
När jag upptäckte mitt nya släp-tåg insåg jag att jag det fanns ett val jag kunde göra!
1 Förneka molnet och försöka ignorera det (vilket oftast bara gör det större.)
2 Skaffa mig en pansar, en sköld mot livets utmaningar och omvärlden, en hård yta att dölja sårbarheten bakom.
3 Välkomna molnet, ta hand om det på bästa sätt och ge det min fulla uppmärksamhet. Se vad det består av, lyssna till informationen och hand i hand vandra vidare.
Behöver jag säga att jag valde jag det sista alternativet?
Efter lite filosoferande kom jag fram till att livet kan ses som en balansgång mellan det vi vet och det vi inte vet, det välkända och det okända. Ibland bjuds man in till en stor dos av det okända inom en kort tidsperiod. Då är det bäst att bara surfa med och låta vägen breda ut sig framför fötterna medan man går.
Mitt livs väg har inte varit en tydlig karta som jag navigerat efter utan snarare ett blank ark som ritar sin egen karta när jag varit öppen nog att bara surfa med. Det är då jag trivs som allra bäst, när jag kan stanna öppen, sårbar och bara surfa med, utan tankar på destination eller resultat, bara surfa på vågen till den spännande ö den tar mig till.
Att springa ifrån sig själv är ju sällan en hit. Heller inte att köra på när det inte känns bra eller bygga upp murar mot omvärlden.
Därför väljer jag om och om igen att stanna öppen och sårbar i tillit till att jag är just där jag ska vara och att alla utmaningar är möjligheter och nycklar till den plats där jag allra helst vill vara.
För att kunna stanna öppen så försöker jag sitta i stillhet minst 5 minuter per dag, för att lyssna inåt och uppmärksamma vad som pågår inom mig. För att möta livet just så som det är, utan försköning eller förvrängning, med kärlek och acceptens omfamna både det det mörka och det ljusa i tillvaron. Där i min egen tillåtelse finns nyckeln till mitt hjärta och styrkan till mina utmaningar.
“The less you open your heart to others, the more it suffers”- Deepak Chopra.
Så våga vara sårbar, du har bara ett liv och det finns redan så många murar!
Mycket kärlek
/Caroline
[shareaholic app=”share_buttons” id=”419272″]
